Gudrun Wessnert

Foto: Ulf Lundin

Foto: Ulf Lundin

När jag var liten bodde jag vid ett slott där det spökade. Spöket kallades för Svarta damen. Jag var rädd för henne och för andra spöken, jag var rädd för vuxna, för spindlar och för döden. Jag älskade skolan och att läsa och skriva. Fast egentligen ville jag inte bli författare. Jag ville bli filmstjärna i Hollywood i Kalifornien. Där bodde nämligen mina fastrar, Asta och Gullan, och min älskade syster.

När jag flyttat till Stockholm började jag arbeta på Medeltidsmuseet, det är mitt andra hem på jorden. Utan mitt arbete där hade jag inte kunnat skriva ”Sketna Gertrud och kung Magnus kalas” och många andra av mina böcker.

Vissa människor och varelser kommer in i mitt huvud och säger: ”Berätta vår historia, din latmask!”
Sketna Gertrud är en av dem, ängeln Amabiel Wings, Svarta bruden, de hemska barnhusföreståndarna fru Klopke och fröken Imperton … En bra historia ska få läsaren att gå in i en annan värld. Som en magisk kaka, man äter en bit och är helt förlorad i smaker, dofter, upplevelser, tankar spänning, skräck, skratt.

Att mina böcker utspelas i andra tider än vår tror jag beror på spökena. Och på slottets damm där guldfiskar simmade. Mitt i dammen
stod en stenängel och sprutade vatten. Det var bara jag som visste att den egentligen var levande.

Annonser