Kärlekens saga och krig

Två skärpta och slagfärdiga feminister – men för den skull inga manshatare. Tråkigt blir det knappast när Ebba Witt-Brattström och Märta Tikkanen äntrar Bokkalasets scen för att diskutera sina kärleksböcker.

marta

Foto: Elisabeth Olsson Wallin

Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga utkom redan 1978, Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig i år. Både sagan och kriget är en uppgörelse med en högt begåvad och självcentrerad man, som inte helt aktar och respekterar det hustrun står upp för.

– Jag tycker det finns likheter men också skillnader, inte minst i formen, säger Witt-Brattström. Märtas bok är mer ett lyriskt epos, min lutar åt kammardrama eftersom båda parter talar lika mycket. Kanske är det ideologiska ”kriget” lite mer framhävt i min bok. Mannen där ger uttryck för såväl människo- som kvinnoförakt. Passionen är inte heller lika stark som i Märtas bok. I hennes fall tillkommer att den narcissistiske mannen också är alkoholist, i mitt fall är han våldsam och kanske mer manipulerande.

– Jag vet inte om jag inbillar mig men jag har en känsla av att Henrik eventuellt hade större förståelse för mina bestyr än den som kvinnan möter i Ebbas bok, säger Märta Tikkanen. Jag tror egentligen att han ansåg sig ha respekt och aktning för vad jag gjorde, det skulle bara inte ta tid och uppmärksamhet från honom.

Kritik ger kritik

ebba

Foto: Elisabeth Olsson Wallin

Böckerna har knappast gjort er populära bland kulturmännen, kanske inte heller bland de kvinnor som beundrar männen i fråga?

– Nej, men det fungerar alltid så att minsta kritik av Kulturmannen genast genererar ett frenetiskt putsande på hans gloria, av kvinnor som inte värdesätter sig tillräckligt utan tror att de måste ha en kulturpappa att ty sig till. Så har det sett ut alltsedan Kulturkvinnan installerade sin genuskritiska blick i kulturoffentligheten kring sekelskiftet 1900, svarar Witt-Brattström.

– Visst fanns det män som var oerhört uppbragta, säger Tikkanen och minns ett brev från en man som ansåg att det var hennes fel att hustrun ville skiljas. Men hon tillägger att man åtminstone kan hoppas att det i en del fall gick att diskutera svårigheter i samliv och förhållanden med paret Tikkanen som utgångspunkt.

Hur faller då två starka feminister för just en sådan man?

Witt-Brattström betonar att hennes bok är skönlitterär, att där inte finns någon dedikation till en verklig make eller exmake.

– Men svaret på din fråga är väl att feminister kan vara godtrogna eftersom de tror på mäns utvecklingspotential. För tvärtemot fördomarna finns det sällan ”mansförakt” hos feminister!

Tikkanen konstaterar att människor är mångbottnade, de kan vara underbara i en del avseenden och svåra i andra.

– Henriks verbala briljans var ojämförlig, ”orden var det viktigaste mellan oss”. För mig har formuleringarna alltid varit väldigt centrala när jag har varit intresserad av olika män. Tur att jag inte råkade ut för Strindberg…

Lärjunge och mästare

Att Witt-Brattström och Tikkanen uppskattar och beundrar varandra är uppenbart.

– Vår relation, sett från min sida, är lite lärjunge och mästare. Jag beundrar ­Märta och hennes författarskap, som inspirerat inte bara mig utan så många i många länder. När vi ses, alltför sällan, har jag roligt. Märtas espri är helt i min smak, säger den ena.

– Ebba är ett salt; klok, kunnig, orädd, med en otrolig arbetskapacitet. Det är alltid lika inspirerande att ha kontakt med henne, och väldigt roligt att hon nu varit stationerad i Helsingfors, säger den andra.

Helsingfors ja, vad fick den svenska litteraturprofessorn att komma hit?

– Jag hade varit professor i Berlin i tre år och kände att jag ville vara vid ett riktigt universitet. Sen har jag alltid känt mig hemma i Finland, haft lite släkt här på finska sidan. Dessutom får finskan mig att minnas när min mamma och mormor talade estniska med varandra. Lite nostalgi, sålunda.

Så långt de två författarna. Men en tredje person som åtminstone här i Finland förknippas med Århundradets kärlekssaga är skådespelaren Stina Ekblad, som tidigt framförde den på scenen.

– Stinas tolkning är ojämförbar. Jag såg säkert femtio av de över hundra dramatiseringarna, ingen överträffade Stina, säger Märta Tikkanen. Men hon tillägger också att boken redan hade börjat sitt segertåg före den oförglömliga föreställningen.

Witt-Brattström säger att Århundradets kärlekssaga år 1978 slog ner som en bomb, och att den hade gjort det också utan teaterversionen.

– Men så klart gav själva gestaltningen boken en ytterligare dimension. Det hoppas jag att Stadsteaterns uppsättning ska ge också min bok. Det blir tre par som framför den, så jag tror att tematikens allmängiltighet kommer att bli tydlig.

Ljuvligt och hisnande

Stina Ekblads minnen av framförandet då?

– Århundradets kärlekssaga var det första jag gjorde på scen på svenska, efter att jag spelat teater på danska i nästan tio år. Det var för det första ljuvligt att få gå in i språket igen, Märtas språk och mitt språk, och för det andra hisnande att få leva sig in i berättelsen om kärlek och ”kärleks förtvivlan”. Min fina regissör Kristin Olsoni hjälpte mig på vägen – jag var ju så ung, men jag hade fantasi, inlevelseförmåga och en intuitiv känsla för poesi. Föreställningen blev framgångsrik och det var tack vare den jag fick erbjudande om engagemang på Stockholms stadsteater och flyttade till Sverige, säger hon.

Kunde du tänka dig att också framföra Århundradets kärlekskrig?

– På senare tid, redan innan Ebbas bok kom ut, har jag börjat leka med tanken att göra Århundradets kärlekssaga igen. Samma kvinna, samma text, nästan 40 år senare. Kärlekskriget
skulle jag också kunna tänka mig att framföra, men ännu hellre uppleva som opera med två fantastiska sångare!

Birgitta Jernvall-Ingman

Annonser

2 thoughts on “Kärlekens saga och krig

  1. Pingback: Märta Tikkanen |

  2. Pingback: Ebba Witt-Brattström |

Kommentarer inaktiverade.