Romanen som krävde decennier

Birgitta Boucht (Foto: Birgitta Jernvall Ingman)

Foto: Birgitta Jernvall Ingman

Som tolvåring beslöt Birgitta Boucht att hon skulle skriva en roman innan hon fyllt ­tretton. Till hennes stora besvikelse blev boken om den åttioåriga Åbokvinnans sorgliga liv på hälft. Men i år har boken blivit färdig, även om huvudpersonen som ligger på sitt yttersta nu inte heter Saga Brita utan Tessa.

– Det är samma saker som jag behandlat hela tiden, död och utanförskap, säger ­Birgitta Boucht i dag. Och tillägger att det är intressant att märka hur mycket man vet redan när man är tolv år. Då tog tiden slut och hon blev inget underbarn, men efteråt har hon förverkligat bokens tankar på många sätt.

Att boken Dånet i ett ensamt öra nu blev skriven hänger ihop med en dramatisk händelse senaste sommar, då Boucht föll under en buss och vara nära att krossas av det tunga bakhjulet. Hon fick en rad posttraumatiska stressymtom, och började fundera på vad hon ännu har ogjort i livet. Utkastet till årets bok fanns, hon ville ha den färdig och skrev den i rask takt under hösten.

– Tessa är samma kvinna som gick längs Aura ås stränder och ville ta sitt liv.  Det handlar mycket om ensamhet också, de som man har eller haft kontakt med försvinner. Men de lever kvar i fantasin, dyker upp vid dödsbädden bland levande och döda, ställer till med kalas och tar sig slutligen till den plats där man försonas med det förgångna.

Fred och feminism

Birgitta Bouchts författarbana började med feminismen, och starten blev debattboken Denna värld är vår som hon skrev tillsammans med Carita Nyström. Freden kom in i bilden i samband med fredsmarschen mellan Köpenhamn och Paris 1981. Boucht hörde till den skara nordiska kvinnor som vandrade hela vägen, och det gjorde också två av hennes döttrar, då fjorton och tolv år. Småningom blev hon chefredaktör för Fredsposten.

När Svenska kvinnoförbundet ville lägga ner sin tidskrift Astra hörde hon till dem som aktiverade sig i en fristående utgivarförening – och blev så chefredaktör för Astra Nova.

Många entusiaster jobbade för den, ofta gratis, minns hon.

Är det vad man förväntar sig också idag, att skrivande människor ska ställa upp gratis?

– Jo, det är ett problem, även om det kanske har blivit lite bättre. Nu när jag blivit pensionär förväntar sig alla att jag ska göra det, men jag brukar säga att jag inte kommer gratis, av solidaritet med min egen ekonomi och med mina kolleger.

Själv har hon arbetat som frilans ända sedan hon lämnade jobbet på radion år 1975.

– Det har inte varit lätt men helt uppenbart har det fungerat, även om det i viss mån säkert gått ut över mina döttrar, säger hon. Numera har hon statlig konstnärspension och konstaterar att det känns ganska bra att ha både pension och passion.

Handledare

En viktig del av Birgitta Bouchts identitet är den som handledare på skrivar- och utvecklingskurser av olika slag.

– Jag tycker om dem, säger hon och förklarar hur spännande det är att träffa dem som kommer, och se varför de kommer. En del har stora ambitioner, andra är försiktiga. Självförtroendet som kanske inte är så starkt från början byggs upp, man märker att det kanske kan bli något, att det man skriver är viktigt.

Själv har hon som författare rört sig över hela fältet; romaner, poesi, självbiografiskt, debatt och sist men inte minst lättläst. På vägen har hon hunnit bli både hedersdoktor vid Åbo Akademi och mottagare av det prestigefyllda Tollanderska priset.

Återstår ännu någon genre?

– En form finns kvar och det är novellen. Jag är intresserad av lättläst litteratur och nu tror jag att jag ska itu med att skriva lättlästa noveller för vuxna.

Birgitta Jernvall Ingman

Annonser

One thought on “Romanen som krävde decennier

  1. Pingback: Birgitta Boucht |

Kommentarer inaktiverade.