Vinnande bidrag – novelltävling åk 8

BARNENS OCH DE UNGAS BOKKALAS 2022

Röda kinder igen

Första pris: Freja Svensson, Ekenäs högstadieskola

Röster ett tjockt mummel är det enda jag hör dagarna i ända. Det är ett och ett halvt år in och ut. Inga vänner har jag heller kvar. Ellen är den enda som kommer på besök, alla andra övergav mig efter två månader här. Egentligen vet jag att ingen vill se mig så här blek och spinkig, ja i stort sett ser jag ut som ett jävla spöke. Mamma kan inte jobba mer. Det enda hon gör är springer omkring och tror att jag kan bli bättre. Skötarna har nog säkert tappat hoppet om mig.  Skötarna orkar knappt prata med mig mera, de ger mig mina mediciner och ser till att jag sväljer allt sedan går de till nästa patient. Jag tror inte de själva vet vilka mediciner de proppar mig full med varje dag in och ut. Det enda som får mig att komma på bättre humör är när Ellen berättar om sina somrar och livet utanför det här dystra sjukhuset. Jag hatar min hjärna. Den bara ställer till det för mig. Jag borde börja tänka mer med hjärtat och tänka mindre med hjärnan om man kan säga så. Inte visste jag att min hjärna skulle tänka så mycket så jag hamnade här, i en sjukhussäng utan hopp om framtiden. Det enda jag gör här är tänker. Tänk att man kan tänka så mycket på mat och på sin egen spegelbild att man bara vill sluta tänka och sluta existera helt och hållet. Mamma säger att varje gång mormor ser en bild på mig får hon tårar i ögonen och innerst inne vet jag att hon önskar att jag var lite mer som mina kusiner Wilma och Emil. Jag lovar att jag kommer fly bort från det här mögliga sjukhuset. Jag sjunker djupare ner i de vita lakanen och fantiserar om våren och om att springa  utan smärta och inte vara spinkig och grå. Varje dag som jag vaknar på sjukhuset önskar jag att jag var någon annanstans eller någon annan.

Doktor Andersson och mamma kommer in i rummet med nedstämda ansikten återigen.

  • Va ha jag gjort nu då? frågar jag dem.
  • Du har snarare inte gjort något. Det är så att din situation har inte ändrats på fem månader. Du har inte gått upp i vikt, svarar mamma.

Jag tittar ner i sjukhusgolvet och väntar på att de ska gå ut igen. Jag måste verkligen bort härifrån. Det enda sättet är att fly. Jag har redan tänkt ut vart. Sjukhuset ligger i och Esbo och jag vill ta mig ut till på landet till Bromarf.  Där  känner ing en mig och där bor min kära faster Marita. Just när jag ligger i all min ro och dagdrömmer kommer skötaren in och meddelar att det är lunchdags så jag tar min tub och sticker in den i matpåsen och sörjan börjar rinna in i magen genom näsan. När sjukskötaren har gått och det är ungefär två tredjedelar kvar av “maten” kniper jag åt tuben och slänger påsen med så kallad mat in i min roskis och fortsätter planera min masterplan. Som tur så har jag lyckats att gå i skola hemma så jag har inga behov att börja skolan ännu på ungefär ett halvår klarar jag mig ännu med mina  nuvarande böcker.  Sen blir det sommar. Jag måste ringa Marita och fråga om jag kan komma och bo hos henne. Jag kan lita på att hon inte säger till mamma eftersom de inte har kontakt alls, det var något med pappa och hela det köret som gjorde att de inte talar mer. Nästa dag så ringer jag  Marita och frågar om jag får komma till henne.

  • Såklart får du komma hit om du tror att du kommer att må bättre av det. Mikaela vet väl om att du kommer? säger Marita i telefon. Jag svarar att mamma vet att jag kommer och att jag inte kan vänta tills jag får komma till henne och få röda kinder och bruna knän.

Jag måste börja ta tid på hur ofta mamma är här inne och hur länge det tar. Jag använder tidtagarappen på min telefon och lägger i smyg på den varje gång hon kommer in. Det kortaste hon är borta är  fem minuter och det längsta är två timmar Skötarna kommer med en timmes varsel. Jag borde klara av att kunna ta mig ut ur sängen och krypa ut genom det öppna fönstret som blåser vårens dofter in i mitt rum. Det enda som nu återstår är att planera ett datum när jag ska rymma ur detta gråa råtthålet. Jag har skrivit ner några alternativ och det bästa av dem är nog antagligen första april. Mamma kommer säkert först tro att det är ett aprilskämt och vänta på att jag kommer fram, men just då skall jag vara på en buss på väg söderut. Det kommer bli lite tungt för mig att ta mig till busshållplatsen eftersom jag är väldigt svag men jag tror att jag klarar av det om jag tar några pauser.

Nu har jag bussbiljetten i min telefon och jag har packat en liten väska som jag tar med mig till Marita. Det enda som återstår är att dra ut min tub som går från näsan ända ner i matsäcken. Det gäller att bara dra allt på en gång och hoppas på att jag inte spyr. Imorgon gäller det. Jag skall ut härifrån och bli ett vanligt barn utan bekymmer. Jag ska ha röda kinder och bruna ben.

Det är morgon. Klockan är 07.36. Jag vaknade nyss och mamma har redan varit här en gång. Idag sker det. Jag skall rymma. 9.30 går bussen så jag hinner duscha och klä på mig. Jag tar min väska och dubbelkollar att bussbiljetten finns i telefonen. Jag lyfter sakta på fönstret och med all kraft jag har tar jag mig upp på fönsterkarmen. Det är ungefär en meter ner till marken så det är ganska lätt att komma ner. Efter att jag krupit ut ur fönstret möts jag av den ljuvliga vårvinden. Den virvlar i mitt tunna blonda hår och jag blir pirrig i hela kroppen. Nu har jag en halvtimme på att ta mig till busshållplatsen.  Jag tar två mycket nödvändiga pauser och nu ser jag busshållplatsen. Där är den, min utväg. Jag springer sista biten. Det är väldigt påfrestande. Hela min nästan oexisterande kropp värker av spurten, men sånt är livet. Jag är just inne på bussen. Det står ”BROMARF” med stora bokstäver i fönstret. När jag tagit mitt första steg in på bussen känner jag en stor otrolig lättnad och för första gången på två år har jag hopp om framtiden. Bara en bussbiljett härifrån får jag springa i gräset dansa i skogen och simma i bäcken. Allt känns så nära nu. Jag känner livsglädje. Jag får hopp om röda kinder igen.

Mopedkortet

Andra pris: Felix Himmelroos, klass 8 C i Karis svenska högstadium

Jag hade fått godkänt teori och praktik prov, mitt kort skulle komma till mig inom en veckas tid. Två veckor senare hade kortet inte dykt upp jag for till postkontoret och dom sa att de hade tappat bort det.

Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen.  Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Jag beställde det igen och det blev borttappat i posten igen. Efter 4 år äntligen kom det och jag kunde börja köra mopo. Mopon var redan vid en annan ägare och jag hade helt glömt bort den.

Tre decennier

Tredje pris: Elsa Nurmiainen, Karis svenska högstadium

Gatorna är täckta av löv, och kvällssolen skiner. Parisborna har än en gång varit med om en fredagskväll i oktober. Bland alla personer som kommer hem från sitt jobb är en kvinna i en kort färggrann klänning inte så speciell. Ingen lägger märke till hur kort kjolen är, eftersom den är av det senaste modet. Precis som de vita stövlarna. Kvinnan går in i sin höghuslägenhet i andra våningen, och tittar ut genom fönstret. Eiffeltornet syns, och är lika vackert, och mäktigt som föregående dag. Kvinnan tänker inte att något speciellt skulle ha hänt den dagen. På ett sätt har hon rätt, men samtidigt har hon fel. Hon hör när telefonen ringer i rummet bredvid. Långsamt vänder hon blicken bort från Eiffeltornet. Hon går längs linoleumgolvet, och vänder till höger, till skrivbordet. På skrivbordet står den ringande trådtelefonen. Den är smaragdgrön, och den runda nummerskivan är av genomskinlig plast . Den har en vit sladd, men annars är telefonen helt smaragdgrön. Kvinnan tar upp luren, och svarar.

I staden Dublin är gatorna våta, och det regnar igen. Klockan är en kvart efter lunchtid på söndagen. På grund av regnet är det inte många som är ute på gatorna, eller i stadsparken. Trots det är det många som har ätit lunch i puben. En rödhårig kvinna med en regnrock, som påminner om en kavaj, går ut ur puben, och vänder in i matbutiken. Hon plockar upp några äpplen, glassar, en ölburk och en syltburk. Innan hon hinner till kassan tar hon en tidning, och läser i den, men bestämmer sig att inte köpa den. Efter att hon har betalat börjar hon gå mot sina föräldrars hem. Hon har aldrig varit lika glad på en regnig dag. Glädjen består inte av de goda sakerna som har hänt under seklets sista decennium. Nej, den här kvinnans glädje består enbart av hemkänslan. Hon bryr sig inte om håret blir vått, eller om hon stiger i vattenpölen. Hon är i staden där hon vuxit upp, och har tappat sitt tålamod, och börjar springa mot en bekant adress.

Hon knackar på sin hemdörr, som hennes mamma öppnar.

  • Hej Linda! välkommen tillbaka! Hur går studierna?, frågar Lindas mamma.
  • Bättre än tidigare, svarar Linda kort.

När Linda kommer in har hennes föräldrar,  Maggie från Irland, och Jacq från Frankrike, något att säga.

  • Det handlar om min syster, Geneviève, och tiden då hon bodde i Paris, alltså för 30 år sedan, säger Lindas pappa Jacq.
  • Vad har det med mig att göra?, frågar Linda.

Jacq ger Linda Genevièves 30 år gamla häfte. Det har gröna pärmar, och på frampärmen står det “Genevievès förväntan om framtiden”.

  • Geneviève ville vänta i tre decennier, och sedan ge boken åt någon lika gammal som hon var då, säger Maggie.

Linda går till sitt gamla sovrum, och öppnar sin nya ölburk. Hon känner den beska smaken i munnen, och samtidigt som hon dricker öl läser hon i Genevièves häfte.

“I min tid pratar vi sällan om det som hände då när jag var barn. En del är rädda för ett nytt krig. Ett som är större och värre än det förra. Jag förstår dem. Speciellt med tanke på den nya teknologin som finns idag. Jag märker att jag alltid tänker på min framtid, och jag har låga förväntan. Trots det försöker jag leva i nutid. Fast jag jobbar som journalist, tycker jag om att hjälpa mina vänner och kolleger, och hoppas att jag är som hjälp till dig.  På kontoret idag kom en kollega, och sa att jag har hjälpt honom att sluta röka. När jag kom hem fick jag ett telefonsamtal av min svägerska Maggie, som bor på Irland. Dessutom är vi bästa vänner vänner med varandra. Jag hade tidigare hjälpt henne med stora alkoholproblem. Idag var det jag som fick ett bra råd av henne. Hon sa att jag skulle skriva ner mina tankar och bekymmer, och låta en person från framtiden svara på nutidens frågor.”

Linda stänger häftet, och tittar sig omkring. Hennes blick möter den halvfulla ölburken. Hon tänker på vad hennes faster hade skrivit. Maggie hade tidigare berättat om att hon en gång i tiden  när hon var ung hade haft alkoholproblem. Hur börjar alkoholproblem? Linda vet själv att hon inte följer alla rekommendationer, men skulle det leda till problem? Hon vill inte ha problem. Den bästa personen att prata om det med var Geneviève, men Linda är inte en person som lätt erkänner sina problem. Ändå var hon säker på en sak. boken hade väckt en ny tanke i henne. Hon tittade bakom sig, och tänkte på sin barndom. Den lilla Linda hade aldrig tänkt sig att hon i framtiden skulle ha alkoholproblem. Hon tittar genom fönstret. Regnet håller på att ta slut. Där ser hon en flaggstång. Uppe i den vajar en grön, vit, och orange trikolor. Irlands flagga. Linda tog fram en penna, och en ny sida i häftet. Hon började skriva den nya sidan.

“Faster Geneviève, redan första gången jag läser din text känner jag mig inspirerad. Jag har möjlighet att bli av med mina problem  före de skapas. Ja, du har hjälpt mig, jag försöker dricka alkohol bara i samband med måltider. Men som Irländare har jag inga planer att sluta dricka.

Idag ser världen mycket bättre ut än på 60-talet. Världskartan har fått många nya landsgränser, och ett stort nytt dödligt krig kom aldrig. Teknologin har gjort stora framsteg, det kommer mobiltelefoner och bärbara datorer. Nu på 90-talet använder vi kassetter, cd-skivor, dvd-skivor, internet och faxmaskiner nästan dagligen. Det får mig att undra hur min framtid kommer att se ut. På grund av allt som har skett under 90-talet har jag högre förväntningar än min faster. Genom att bara sätta en kabel in i väggen, kan vi se på en ny värld. Internet och skivor och fax kan alla ha stor betydelse för världen om 30 år.”

  • Linda! Vi har serverat te!, ropar Maggie.

Linda går ner för trappan med häftet i handen.

  • Vad har du tänk göra med häftet?, frågar Jacq.
  • Samma sak som Geneviève gjorde. Häftet får vara stängt i 30 år, sa Linda.

Kvävd av tystnad

Hedersomnämnande: Linnéa Blomqvist, Ekenäs högstadieskola

Väckarklockan ringer. Jag skulle verkligen inte orka stiga upp, men jag måste. Jag måste. Jag går fram till spegeln. Jag ser ut som ett troll. Jag vill inte gå till skolan en tidig måndag morgon. Jag tittar på mitt smink och tänker “varför ens bry sig” så jag sätter bara på mascara. Nu ner till köket. Klockan är 7.35. Avgång mot skolan är om fyra minuter. En banan får räcka som morgonmål idag.

Jag cyklar till skolan. Vi cykelstället står Simon och jag hälsar. Han säger “Oj, du ser trött ut”. Jag orkar inte med sådana kommentarer just nu utan svarar ingenting och går bara in i skolan. Där inne väntar Zhara på en bänk. Hon stiger upp för att komma och möta mig men just då kommer Samuel och Albin springande rakt in i oss och ropar “Jävla horor stå inte i vägen”. “Snälla, väx upp”, ropar vi bara. Plötsligt säger Magnus, slöjdläraren: “ Flickor ta det lite lugnt”, fastän han har stått och sett hela incidenten och vet att det var pojkarna som sprang in i oss. Zhara säger “Men det var ju de som kallade oss för horor och sprang in i oss, varför ska vi vara lugna då?” Magnus svarar att “Pojkarna kan inte riktigt behärska sig själv och därför får vi bara hålla oss lugna och stå ut med det”. Jag blir helt stum, bara för att pojkar beter sig illa och flickor i alla tider blivit nedtystade, så kan man inte längre ha sådana förväntningar på oss flickor. Det är ju helt vansinnigt! Varför blir vi så orättvist behandlade?

Vi går mot fysiksalen. På vägen till klassen hör vi rektor Sebastian fråga om det finns några starka killar som kan hjälpa honom att bära lådorna till matsalen. Vi tittar på varandra och himlar med ögonen. Ytterligare en gång är det pojkarna som anses tillräckligt starka för att hjälpa till. När vi kommer in till fysiken säger Anne-Maj, vår lärare: “Men flickor vad har ni på er” och tittar på våra toppar. “Det är ju som att ni försöker dra till er killarna. Ni vet ju att de inte kan hålla sig i skinnet, de blir så lätt distraherade av sånt där”. Hon synar oss uppifrån ner. “Om jag skulle vara ni skulle jag nog täcka över lite”, säger hon. Vi går till våra platser, tittar på varandra men jag kan inte säga något. Hur kan hon kräva att vi ska klä oss annorlunda bara för att pojkarna inte kan koncentrera sig annars? Aldrig är det någon som frågar om vi blir distraherade av allting som pojkarna gör. För det de gör är stör på lektionerna.

Halvvägs genom lektionen känner jag att jag måste gå på toa. Jag markerar och frågar “ Kan jag få gå på toaletten”? Men Anne-Maj svarar “Varför gick du inte på rasten? Du borde lyssna på det som jag ska gå igenom nu”. “Alltså jag måste verkligen gå. Alla toaletter var upptagna på rasten för det är ju inte bara jag som behöver gå på toa”. “ Nej men nu får du hålla dig. Du får gå lite senare”. Jag behöver verkligen gå på toaletten, så jag försöker ännu övertyga Anne-Maj. “Om ni inte kan vänta tre minuter på att jag är klar kan väl bara Zahra berätta vad du har berättat när jag kommer tillbaka”? “Fedora, det här är slutdiskuterat, du får bara hålla dig, jag förväntar mig bättre än att du tjafsar emot så här”. Så jag väntar, 45 minuter till, vad

kunde jag har gjort, skrikit ut “Vill du ha ett blodbad?”

När lektionen är slut springer jag till toan och surprise, jag har blött igenom. Jag knyter min hoodie runt midjan och ber till gud att ingen ska lägga märke till blodet.

Dagen fortsätter och när klockan slår 15.00 rusar jag bokstavligen ut ur skolan med Zhara. Vi ska hänga hos mig så vi går mot metron. När vi står och vid tunnelbanan märker jag plötslig att en ca 50 år gammal man stirrar på oss. Jag viskar diskret till Zhara och hon tycker att vi ska gå en bit bort. Men mannen följer efter och nu kommer han närmare. Han kommer obehagligt nära och jag vill inte svänga mig med ryggen mot honom. Det känns ännu osäkrare. Vi försöker gå undan men perrongen tar snart slut. Han kommer fram till oss och tittar på Zahra och säger “ Alltså du är sjukt snygg. Var bor du”? Jag ser att hon blir alldeles skärrad och jag säger “Sluta, gå härifrån, vi vill inte ha något med dig att göra”. Han stirrar på mig och sedan går han äntligen. Tåget kommer och vi skyndar oss på. Det börjar rulla och vi ser hur mannen försöker hinna på men det gör han inte. Han stirrar på oss tills vi är utom synhåll. Jag ser på Zhara och jag ser ännu skräcken i hennes ögon och en tår som faller ner på hennes kind. “ Alltså hur kan han säga något sånt åt en 15-åring som är typ 35 år yngre än han”? säger jag. Jag kramar henne. “Hur många gånger har man inte sett män gå på yngre tjejer men har man någonsin sett en kvinna gå på en yngre kille”? Zhara svarar inget. Jag antar att hon ännu är rädd efter upplevelsen.

Vi åker vidare utan att prata och jag tänker att jag måste förändra det här, annars kvävs jag av tystnad .

Julen

Hedersomnämnande: Edward Friis, Karis svenska högstadium

Jag vaknade tidigt på julmorgonen. Jag kunde inte vänta. Kunde inte jultomten bara komma nu? Jag steg upp ur sängen och klädde på mina yllesockor. Mamma och pappa sov ännu. Jag borstade mina tänder och åt lite julgröt och en halv julstjärna till morgonmål. Jag hade önskat mig det nyaste legoslottet. Jag skulle bygga det med pappa, eller rättare sagt, jag skulle bygga det och han skulle titta på när jag gjorde det.

Nu började resten av familjen också vakna. Pappa steg upp först och kokade ägg och man såg på honom att han hade fjärilar i magen. Alla är så glada och pirriga på julen. Våra kusiner skulle komma till oss idag, vi skulle baka pepparkakor och dricka glögg vid brasan.

Mamma hade också vaknat och kom halvsovande ner för trapporna. Vi hade likadana yllesockor, hon och jag. Hon kom in i köket och fick genast en kopp kaffe i handen och en kyss på kinden av pappa som nu efter sin femte kopp var ganska ivrig. Min lillasyster var den sista som vaknade och kom också in i köket med sin mjukiskanin under armen. Hon hoppade upp på en stol och snodde åt sig den andra halvan av min julstjärna. Mamma gav henne en kopp mjölk och sedan gick hon till vardagsrummet och satte på tv:n.

Jag tittade på min klocka, sedan lyfte jag min blick mot dörren, ner på klockan igen, och upp mot handtaget. Mamma sade att kusinerna skulle komma klockan ett, klockan var nu kvart över ett. Då hörde jag en bil rulla upp på uppfarten av vår gård. Jag tittade ut genom fönstret för att försäkra mig om att det var dem, jag drog på mig min jacka och rusade ut genom dörren för att krama om dem.

Jag hade tre kusiner, Sofia, Celia, och Edwin, Sofia var två år äldre än mig. Jag var faktiskt inte säker på hur gammal Celia var eftersom att hon var ganska blyg och lekte alltid med min lillasyster. Edwin var fem år yngre än mig och var alltid glad. Det kändes som om hans energi aldrig tog slut.

Våra gäster fick packa upp och sedan bar det ut på isen. Vi tog med varm saft, pepparkakor, pulkor, ishockeyklubbor, puckar och tennisbollar. Vi använde några tennisbollar som målstolpar och spelade lite ishockey. Mitt lag vann. Efter spelet åt vi våra pepparkakor och konstaterade att alla var för trötta för att fortsätta skrinna.

När vi kom hem höll solen redan på att gå ner. Vi bakade ett pepparkakshus som beboddes av en hel pepparkaksfamilj. Det kändes som om tiden bara sniglade sig framåt och det enda jag kunde tänka på var det nya legoslottet som jag hade önskat mig. Mina kusiner hade också myror i byxorna och kunde inte heller vänta på jultomten. Mamma hade lagat potatislåda, kålrotslåda, morotslåda, och till och med leverlåda vilka alla var utsökta även fast jag inte tycker om kålrot. Det fanns lax, potatis, skinka, rom, sill av alla de slag, lutfisk, smetana och olika sallader. Alla satte sig vid bordet som var upplyst av levande ljus. Det fanns en lugn julig jazz i bakgrunden och alla var på gott humör. Jag började undra om livet kunde bli bättre, det kunde det. Alla satte sig vid julbordet och tog för sig av läckerheterna men i mitt huvud fanns det bara en tanke, när kommer han. Den tanken rullade på in mitt huvud ända tills det hördes en knack på dörren. Mina ögon sken upp, jag nästan flög upp ur stolen för att öppna dörren. Jag var så glad, men livrädd samtidigt. Tänk om mitt brev inte hade nått jultomten och min önskan inte hade gått fram. Då skulle min besvikelse vara bortom beskrivning av ord.

Pappa hjälpte jultomten in genom dörren och in i vårt vardagsrum. Vi samlades alla och sjöng julsånger för jultomten och jag fick spela ett pianosolo. Alla paket delades ut. Min lillasyster fick förstås flest av dem. Men det enda jag brydde mig om var min lego figur. Jag hade en liten hög bestående av fem paket. Paket nummer ett var fyrkantigt. Jag skakade om det men det hördes inga ljud. Pappret kom löst ganska lätt och inuti fanns det några böcker. Paket nummer två var mjukare men höll inte heller något ljud då jag skakade om det. Paketet innehöll en collegetröja med trycket “God Jul!” på. Paket nummer tre var också fyrkantigt och när jag skakade om det hördes det ett rasslande inuti. Min puls ökade och jag öppnade paketet försiktigt. Det var ett bordsspel. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Det fanns bara två paket kvar och ena var en ihoptejpad presentpåse med vad såg ut som godis och andra sötsaker inuti. Det andra och sista paketet var också fyrkantigt. Jag lyfte upp paketet men behövde inte ens skaka på det eftersom att mina händer färdigt skakade av nervositet. Det hördes ett välbekant rasslande och prasslande från inuti paketet. Jag slet upp pappret och kunde inte tro mina ögon.

20  minuter

Hedersomnämnande: Selma, Ekenäs högstadieskola

De går in på området med biljetten i handen.

 De köper en nybakad kringla. Mamman delar upp den varma kringlan i två delar.  Hon  frågar om hennes dotter vill ha sin halva nu.

 Istället för att ta emot kringlan ställer hon sig i kön och ser på de andra som redan köat  så länge att de sluppit fram till porten. Det finns en skylt som hon läser sakta ord för ord.  Det står: 165 cm minst. Hon blir lättad eftersom senast hon var hos skolsystern  var hon 167 cm lång.

 Hennes mamma sitter på en bänk nära kön och äter sin kringla. Mamman vinkar glatt till  sin dotter.

Kön går sakta, lika sakta som om man skulle försöka gå utan ben eller skriva utan händer.  Till slut är det nästan hennes tur, ett åk till och sedan får hon sätta sig i sitsen och få  fjärilar i magen. Hon zonar ut en stund, men märker snabbt att något är fel.

 Karusellen har stannat. Efter några minuter av stressade mekaniker och otåliga gäster så  är karusellen i bra skick igen. Hon visar sitt åkband, för sin väska till en hylla och sätter sig  på en ledig plats. Hennes huvud snurrar och hon kan inte få sin  hjärna  att sluta tänka så  mycket. Hennes armar känns kalla, men kinderna är varma. Benen dinglar och fingrarna  känns fuktiga. Hon för sin blick över folkmassan och försöker leta efter sin  mamma för  att vinka en sista gång före åket, men ser henne inte.

20 minuter senare går hennes mamma hem med telefonen vid örat, tårar på kinden och  en halväten kringla.

Annons