Vinnande bidrag – novelltävling åk 8

BARNENS OCH DE UNGAS BOKKALAS 2021

Straffen av Maya Hallgren

Domaren blåste i visselpipan. Det vände sig i magen och mitt hjärta dunkade snabbt, väldigt snabbt. Om det här skulle fortsätta så måste jag träffa rätt nu. Det fanns ingen tid att förlora! Jag backade några steg, tog sikte och sprang mot bollen, höjde det högra benet och sköt. Bollen sjöd genom luften och landade rakt i famnen på målvakten som klistrade den. Det här betydde att motståndarlaget hade gjort mål på fyra av fem straffar och mitt lag hade nu satt bollen i nätet tre av fem straffar. En våg av jubel och rop slog emot mig från vänster sida, motståndarna, de hade vunnit matchen. Jag kände en klump i halsen som växte för varje sekund ända tills den blivit så stor att tårarna brände i mina ögon och föll till marken en efter en. Dessutom var jag svettig som en gris. Men jag hade inte tid att fundera på någon dera tingen, det enda som svävade bland mina tankar var straffen. Hur hade jag kunnat missa straffen som var så viktig?

-Novalie hur är det? Det var Florian, min storebror som frågade.

Bara bra. Sa jag. Ändå kunde jag inte sluta tänka på den dagen, dagen som jag hademissat straffen och vårt lag hade placerat på andra plats i cupen. Många säger att jag bara är känslig och överreagerar men jag har aldrig, ALDRIG missat en straff förut.

Nu står mamma vid dörröppningen till rummet och knackar lite försiktigt på dörren.

-Novalie, älskling, jag har några riktigt spännande nyheter.

Hon ler mot mig med en glimt i ögat.

-Vad väntar du på? Kom in och berätta! Säger jag.

Mamma kommer in och sätter sig bredvid mig på sängen.

-Ni har blivit inbjudna till Eerikkilä, en fotbollsturnering för de 16 bästa fotbollslagen i Finland!

Mitt hjärta tog ett skutt av lycka när jag hörde orden, äntligen hade allt vårt hårda arbete lönat sig.

Efter middagen packade jag min fotbollsväska och bad Florian att fylla vattenflaskor. Vi skulle ner till fotbollsplanen, Florian skulle hjälpa mig att träna på egen hand utöver träningarna. Jag fick inte begå några misstag den här gången.

Jag tänkte tillbaka på bussresan hit, till Eerikkilä. Vi hade varit här några dagar redan, inte konstigt att mina ben värkte efter alla matcher som vi hade spelat över veckoslutet, trots det var humöret på topp och jag var inställd på att vinna. Vi hade två matcher kvar, dom två viktigaste. Men först var det frukost som gällde.

Efter frukosten skulle vi träffas i omklädningsrummet och göra oss redo för semifinalen.

Lagets prestationer hade varit otroliga och jag var stolt över att vara en del av det.

Väl när matchen drog igång var vi lite slöa, men i andra halvlek piggnade vi till och gjorde två mål. Därmed vann vi matchen och gick vidare till final!

Det kändes som om jag hade en stor flock fjärilar i magen. Jag var så glad att jag måste ta ett skutt. Men någonstans i bakhuvudet hade jag en krypande känsla som just skulle hoppa fram och ta grepp om mig. Förmodligen var jag nervös.

Innan kvällsmålet skulle vi spela den avgörande matchen om guld och silver. Laget hade en helt annan stämning nu än tidigare. Det var ingen som skämtade eller pratade när våra tränare gick igenom statistik. Alla var helt fokuserade.

Vi ställde upp med vår vanliga uppställning när matchen drog igång. I början hade vi ett riktigt bra skottläge men vi slarvade bort det lika snabbt som det kommit. Båda lagena försvarade som om det varit VM-final.. Därmed inga mål.

Jag blev inbytt i andra halvleken. Arwen, min lagkamrat passade bollen till mig, jag driblade, passade och motståndarna bröt passningen. Såklart. Matchen fortsatte så här ända in i de sista minutrarna. Jag kollade på klockan. Tre minuter.  Jag sprang lite, kollade sedan på nytt. Två minuter, trettio sekunder. Usch, vad tiden gick långsamt! Domaren blåste av för frispark. Vi hade fått frisparken en god bit utanför målvaktsområdet, chanserna var små, men inte omöjliga. Arwen skulle skjuta. Det lutade mot ett inlägg. Domaren blåste på nytt och där for bollen iväg. Ingen spelare från vårt lag hann dit i tid och andra lagets målvakt plockade upp bollen i famnen. 30 sekunder kvar.

Efter målsparken blåste domaren för sista gången i visselpipan och matchen skulle avgöras med straffar. Åh nej. Svetten rann ner för min panna när tränaren ropade vem som skulle ta straffarna. Min ända tanke var: bara jag inte måste skjuta.

– Novalie tar sista straffen. Ropar tränaren.

Jag drar en djup suck.

När jag väl står framför målet och bollen tänker jag tillbaka på hur mycket jag har övat med Florian just inför detta ögonblick. Jag bara kunde inte missa nu, inte som förra gången. Ljudet av visselpipan ekar genom planen och jag backar, sluter mina ögon, öppnar dem igen och väljer vart jag ska sikta bollen. Jag tar sats och skjuter. Målvakten kastar sig efter bollen men det är ingen idé, den har redan hunnit före in i vänstra hörnet av målet. Bara någon centimeter ifrån målvaktens händer.

Jag vänder mig om och möts av mitt eget lag som springer mot mig och jublar och ropar av glädje. Jag inser först inte, men sedan slår det mig! VI vann. Det var tack vare mig som vi vann! Vi var nu officiellt Finlands bästa lag. Wow, vilken känsla.

Street Dance Drama av ”Blue”

“Jag heter TN Thaner, jag är 15 år gammal. Jag har dansat sedan jag var 10 år. Ända sedan jag började dansa, har min dröm varit att komma in på WSDA.” total tystnad. Min röst ekar från micken, som ett brus genom publiken. Jag står på scen framför juryn, som ska avgöra om jag dansar bra nog för att komma in på Western Street Dance Academy, WSDA. Min bästa vän, Draven, står backstage och väntar på mig. Han ska också provdansa. Ingen säger någonting. De verkar inte så imponerade av mitt intro. Till slut nickar en jury och musiken kör igång.

Jag känner ett lätt pirr i magen, men när jag väl börjat dansa är det som om publiken försvunnit. Det är bara jag, scenen och musiken. Jag kan höra applåder och imponerade “Oooh!” när jag gör någon speciellt bra move. De verkar speciellt gilla refrängen. Jag brukar vanligtvis inte göra något extra medan jag dansar, men den här gången avslutar jag med en headspin. När musiken upphör känns det som jag har vingar. Applåderna dånar i salen. Jag ser ner på juryn. Ingen av dem ser sådär “WOW” ut, men några nickar uppskattande. Huvudjuryn, Saldy Rock, tystar publiken. Alla väntar på att hon ska säga något, men hon lutar sig bakåt i stolen och är tyst.

“Nästa.”

Jag lämnar scenen. Även om juryn inte skrek hysteriskt, så är jag nöjd. Nästa provdansare är Draven. Jag önskar honom lycka till och springer till läktaren, jag vill se hur han dansar. Draven och jag är lika gamla, och ändå har han dansat två år längre än vad jag har. Om någon klarar av att komma in på WSDA, så är det han.

Han kommer upp på scen, och ser inte det minsta nervös i ut. Han presenterar sig som DC. Draven Clarks. Musiken kör igång, och han får publiken att klappa i takt på bara några sekunder. Jag vet redan exakt hur han kommer dansa, vi har övat tillsammans. Jag spänner mig inför andra versen, tempot byter nämligen, och Draven är proffs på att inte komma ihåg det. Jag håller tummarna för honom, men förgäves.

Draven missar det nya tempot, och hamnar efter i dansen. Först märker han det inte ens, och när han väl gör det är det för sent. Han blandar bort sig i dansen helt, och kommer ifatt först i sista refrängen.

Alla applåderar, och även om sista refrängen var det bästa i dansen, ser en i juryn speciellt osäker ut. Draven andas tungt. Vi har planerat att börja dansa på akademin tillsammans, så jag hoppas verkligen att vi båda kommer in. “Nästa.”

“Nå, hur gick det? Berätta allt!” frågar min mamma vid middagsbordet. Det är lördag, så vi äter tacos. Jag ser till att tugga ordentligt innan jag svarar. “Jag gjorde en headspin.” säger jag bara. Pappa ler stort, men mamma blir genast orolig. Hon har sagt till flera gånger att jag absolut inte får göra headspins.

“Tog det ont? Föll du?” nu skrattar jag och pappa. Vi har övat headspins tillsammans i flera veckor redan.

“Nej, det gick bra. Publiken var helt ‘what?!’” säger jag och trycker i mig mer mat. Jag hade ingen aning att man kunde bli så hungrig av att dansa.

“Hur gick det för Draven då?” frågar pappa.

“Han missade hur det byter tempo i sista refrängen, så han tappade bort sig, men sista refrängen klarade han, sjukt coolt.” förklarar jag. “Nu väntar vi bara på breven.”

Tre veckor senare anländer både mina och Dravens brev. Vi bestämmer oss för att öppna dem tillsammans med våra familjer. Alla sitter i vårt vardagsrum och ser ivriga ut. Jag öppnar mitt brev först. Jag läser snabbt igenom den lååååånga förklaringen om vad WSDA är och vad jag gjort medan jag dansade. Sedan börjar jag läsa högt.

“TN Thaner, 15 år, tidigare dansat på Western Dance Studio, WDS, antagen till Western Street Dance Academy, WSDA.” jag gapar. Pappa och Draven gör high five, mamma ger mig en kram och alla gratulerar mig. Jag är i schock, och plötsligt rinner det tårar av glädje ner för mina kinder. “Öppna ditt också, Draven.” säger Dravens mamma, och alla vänder sig mot Draven. Han öppnar sitt brev betydligt snabbare än jag.

“Draven Clarks, 15 år, tidigare dansat på WDS, Western Dance Studio, inte antagen till WSDA, Western Street Dance Academy.” alla tystnar. Draven stirrar misstroget ner på sitt brev. Jag lägger handen på hans axel. “Draven-” börjar jag, men han slår undan min hand och stormar ut ur rummet. Ytterdörren öppnas och smäller fast. Jag sitter kvar på golvet.

Dravens pappa ursäktar och följer efter Draven i rask takt.

Alla sitter i tystnad. Pappa klappar mig på axeln. Till slut går Dravens mamma också.

“Yo, hur är det?” jag messar Draven på kvällen innan jag går och lägger mig. Han ser meddelandet, skriver ett tag, men svaret kommer aldrig. “Du kan ju provdansa igen vid julen, och så börjar du här på vinterterminen, efter nyår.” messar jag igen.

“Du kunde ju bry dig mindre” är det enda svaret jag får. Jag suckar och lägger mig ner. Jag vet att Draven blir lätt avundsjuk, och att han är besviken på sig själv för att ha missat hur tempot bytte.

De kommande dagarna i skolan är jag nervös. Det är 19 augusti, och om fyra dagar börjar jag dansa på WSDA. Draven har vägrat vara i enrum med mig ända sen vi fick breven. Jag fattar att han är besviken, men jag hade ändå hoppats att han skulle gå med på att vara med mig.

Såklart har alla lärare och klasskamrater fått höra om mig, så de gratulerar mig varje dag. Jag är orolig för min vänskap med Draven, men samtidigt fattar jag att han vill vara lite för sig själv en tid. Jag försöker inte messa honom igen. En gång fick jag ett SMS av honom, men han han radera det innan jag hann se det.

I bilen påväg till akademin, föreslår pappa att vi kör via Dravens hus, för att se hur han har det. Jag går med på det, även om det är lite motvilligt. Väl vid Dravens hus känns det ovant. Jag har inte hälsat på Draven på ett tag nu. Jag knackar, och hans pappa öppnar dörren. Han ler och vi gör high five. Han har på sig samma skjorta som alltid, en med vita och röda rutor. “Nämen, vilken överraskning. DRAVEN!” ropar han. Draven kommer till hallen. Och stannar så fort han ser mig.

“Vad?” säger han. Jag svarar inte. “Jag har inte hela dagen på mig.” “Jag ska till akademin idag. Lycka till.” säger jag och försöker le. Draven säger inget tillbaka. Han vänder mig ryggen.

Veckorna går. Draven fortsätter dansa på WDS, och jag dansar på akademin fyra gånger i veckan. Vid halloween ska vi ha uppvisning. Jag har lärt mig dansen ganska bra redan, men stressar ändå. Jag har fått tre biljetter för att bjuda mina föräldrar och en vän. Jag har tänkt ge den sista biljetten åt Draven. Jag sitter med biljetten i fickan och väntar på att lektionen ska ta slut. Draven sitter snett bakom mig, men varje gång jag vänder mig om vägrar han att ens kolla upp.

Äntligen får vi gå. Precis när Draven är påväg ut ropar jag på honom. Han tar några steg till, sedan stannar han och vänder sig om. Ingen säger något. De andra eleverna strömmar ut ut klassrummet. Jag tar ut biljetten ur fickan och räcker den till Draven. Han tar den och stirrar misstroget på den.

“Jag har uppvisning om några veckor.” säger jag. Han höjer ett ögonbryn. “Och?” han stirrar ner i golvet.

“Och jag tänkte att du kanske vill komma.” jag låter lite desperat, men jag bryr mig inte, jag vill ha tillbaka min bästa vän. Men Draven skakar på huvudet.

“Come on. Ända sedan jag kom in på akademin har du vägrat ens vistas med mig. Vad är det som är så svårt?” jag höjer rösten lite, men inte tillräckligt för att andra ska lägga märke till det.

“Vill du veta vad som är så svårt? Det att du kom in på akademin, men jag fuckade upp det helt. Jag bryr mig inte om akademin längre, och jag bryr mig inte heller om att komma på din uppvisning!” sedan går han. Innan jag hinner säga något mer. Jag står kvar i klassrummet i flera minuter, sedan kommer en lärare och sjasar ut mig.

Jag försöker inte ens tala med Draven efter bråket. Han har gjort det klart att han tänker undvika mig, och då tänker jag inte störa honom i det. Han har lätt för människor, så han kan hänga ihop med nästan vem som helst. Jag har mest hängat med Louis på sistone. Louis är bara här på provmånad, och är fransk, så vi talar engelska med varandra. Jag hade tänkt be honom komma på dansuppvisningen istället, men jag kom ihåg att Draven fortfarande har den tredje biljetten. Han har säkert bränt den.

Halloween anländer snabbare än vad jag trott, och plötsligt står jag backstage och värmer upp inför uppvisningen. De andra i min grupp står i klungor och peppar upp varandra, men jag har inte orkat lära känna folk på akademin ännu. Jag vet namnet på några få, men de andra är bara som suddiga ansikten för mig. Dessutom är jag nästan yngst. De flesta på akademin är runt 17. Jag önskar verkligen att Draven var här just nu. Jag kollar på programmet, min grupp är till näst. Jag är lite nervös, men jag tror på att det kommer gå bra. Jag andas djupt. Det kommer bli kul. Vi springer ut på scen när våra namn ropas ut i högtalaren, och musiken kör igång. Jag dansar längst fram, så jag ser hela publiken. Mamma och pappa vinkar hysteriskt till mig. Jag lägger märke till att Alice, en i gruppen, snubblar till lite, men hon hänger snabbt på igen. Det är då jag lägger märke till något i publiken, nära mamma och pappa.

Precis intill mina föräldrar sitter Draven. Han sitter faktiskt där, och vinkar lite försiktigt. Jag hinner inte vinka tillbaka, men jag ler.

Samma gamla “Oooh!” hörs när vi gör något svårare. Idag vet jag att det inte blir några headspins, men det verkar inte heller behövas. Publiken är redan fullt igång. Jag känner mig verkligen som hemma på scen.

Mamma och pappa springer mot mig efter uppvisningen, med Draven hack i häl. Mamma ger mig en stor kram, och pappa ser stoltare ut än någonsin.

Draven står bakom pappa, men jag går fram till honom.

“Du kom.” säger jag och ler hoppfullt. Han tittar upp.

“Ja, jag antar det.” vi står stilla och stirrar på varandra, sedan börjar vi båda skratta. “Det var bra performance.” jag kan höra att han faktiskt menar det.

“Ja, jag antar det.”

Stugan av Nathalie Ewalds

Jag packade väskan med alla saker jag behövde och cyklade iväg till busstationen där vi alla skulle träffas. Den var bara två kilometer utanför stan, vilket var tur för det stormade rejält. Regnet piskade i ansiktet medans håret flög åt alla håll. Det forsade vatten ur stuprännorna ut på trottoaren och ljudet av vinden susade i mina öron. Lite kvar, tänkte jag. Träden såg ut att flyga iväg när som helst. Det syntes inte en endaste själ på gatorna, vem vill vara ute i ösregnet klockan åtta på kvällen?

Gilbert stod färdigt vid sin busstationen med matkassarna som hans mamma hade packat med, helt torr. Jag slirade in under taket och tog av mig hjälmen.

-Har de andra kommit än? frågade jag medans jag petade bort håret som klistrat fast sig i ansiktet.

-Nä, inte ännu… De borde dyka upp snart iallafall. Håll i det här, jag måste ta fram en sak, sa han och räckte mig kassarna och grävde i sin ryggsäck.

Edgar och Cassandra borde ha varit här nu… Klockan är kvart över och Edgar bor ju hur nära som helst så det borde ju ta honom typ fem minuter för honom att cykla hit och Cassandra sitter ju säkert där bak, fast hon är en sån tidsoptimist så det förvånar mig inte av att hon glömde böja fransarna.

Gilbert tog ut en bok och bläddrade igenom den.

-Ska du på riktigt ta med en bok till stugan? skrattade jag retsamt, fast han tyckte tydligen inte att det var roligt.

-Det är ingen vanlig bok, det är en friluftsbok som visar hur man tänder eld och hur man kan lindra smärtor med hjälp av vissa tekniker, den kan vara bra att ha.

Jag hann inte säga något mer innan man äntligen hördes ljudet av Edgars rostiga cykel. Han parkerade sin bredvid min och hoppade av.

-Värst vad det tog tid, fick du fransarna i skick, Sandra? sa jag. Hon skrattade till och slängde med håret när hon tog bort cykelhjälmen.

-Ja, såklart, inte lämnar jag ju huset om jag ser ut som en groda heller!

-Sminket gör inte så stor skillnad… mumlade Gilbert så att bara jag kunde höra det. Jag fnissade till. Edgar stod och trampade i marken:

-Nå ska vi börja fara nu så vi kanske kommer dit innan det är kolsvart!

Grusvägen slingrade sig genom träden och ledde till en kal liten stuga, det tog en tid och gå. Regnet hade slutat ösa men det var fortfarande molnigt. Utanför stockstugan fanns en liten öppen plats för att kunna elda.

– Nu är vi framme, sa Gilbert efter att han släppte sina väskor utanför stugan. -Det ser nog lite fallfärdigt ut, konstaterade Edgar besviket. Han hade haft lite höga förhoppningar, fast han hade rätt, den SÅG fallfärdigt ut.

Stugan hade ett rum med ett kylskåp, ett bord och fyra stolar. Inget speciellt. Edgar och

Cassandra började packa upp maten medans Gilbert skulle göra upp eld och jag hämtade ved från vedlidret. Vi skulle laga tortilla mitt ute i skogen, det var Cassandra som hade föreslagit det.

-Esther, kom hit!

Det var Gilbert som viskade högt och visade att jag skulle komma.

Jag började gå mot honom med veden i famnen. Han stod och petade på något i eldstaden. Jag skrek till. Han lade handen för min mun och hyssjade mig.

-Det är ju en hund! sa jag efter att han hade släppt mig.

-Jag vet, men vi säger ingenting till de andra…

-Varför inte…? började jag, men kanske lika bra… Sandra kommer sitta uppe hela natten om hon får se det här. Men vad ska vi göra med den?

Den livlösa hunden låg helt uppskuren inne i eldstaden medans flugor och andra kryp hade börjat äta upp den.

-Titta, sa Gilbert och pekade på hundens mage, det ser ut som att någon har försökt grilla den! -Åh herregud, vad ska vi göra med den? Ska vi flytta den? Tänk om den har en massa sjukdomar som rabies eller något?

-Vi får väl ta i den med en spade eller något och begrava den?

Han gick efter en spade från vedlidret och började gräva en grop bakom stugan. Sedan tog han och skyfflade upp djuret på spaden och satte den i gropen. Jag stod i chock och försökte att förtränga det jag just varit med om. Fattar inte att han kunde göra det så snabbt. Jag höll ju på och svimma själv… -Sådär, suckade han.

Jag stod som förstenad och stirrade på ingenting. Vem vill grilla en hund? Jag ryste till och vi fortsatte få igång elden i total tystnad.

Inne hade Cassandra och Edgar färdigt hacka grönsaker och ordnat sängarna. De skrattade och skämtade samtidigt som de skar köttet. Trevligt att någon hade roligt iallafall, tänkte jag. Vi satte oss alla fyra runt elden och åt våra hemlagade tortillas. Elden sprakade och det flög gnistor på ett lugnande sätt. Cassandra hade tagit med sin flöjt och hon började spela, fast det lät helt hemskt. Vi skrattade och åt bullar som jag hade tagit med, för första gången på länge hade jag roligt och satt uppe sent på natten och pratade.

-Ey Gibbe, kommer du ihåg i trean då du satt och tryckt sand in i käften?

-Nå Eddie, du satt ju och lipa i sandlådan efter att du hade skitit på dig!

Edgar vek sig dubbel ner på marken och kippade efter luft. Vi gapskrattade alla fyra tills tårarna rann.

Munnen kändes som sandpapper av allt skrattande så jag tog ficklampan och ämbaret med och gick till brunnen. Jag hällde vattnet i ämbaret och gick tillbaka till de andra. Jag hällde upp en kopp, sköljde ansiktet och drack av det friska, iskalla vattnet.

De andra hade börjat tala om varför Coca-cola var bättre än Pepsi.

-Cokis är bättre för att det är originalet, Pepsi är bara nån billig kopia, sa Cassandra -Ja exakt, jag håller med Sandra, sa Edgar. Jag kände mig yr och och började må illa när Cassandra sa:

-Vad tycker du Esther? Cokis eller Pepsi?

-Mm, var det enda jag kunde få fram, innan jag förlorade medvetandet och föll till marken.

Jag vaknade av att jag låg på en filt i gräset bredvid Gilbert som satt och läste den där friluftsboken. Jag försökte sätta mig upp men han tryckte ner mig igen.

-Du måst vila, sa han kort medans han bläddra i sin bok.

-Jag har nog vila tillräckligt tror jag, sa jag och satte mig upp, vad är klockan?

-Halv sju, och jag sa att du skulle ligga ner! han började låta riktigt irriterad.

-Du säger inte åt mig vad jag ska göra! röt jag.

Jag stormade in i stugan, det första jag såg när jag gick in var mig själv. Jag skrek till och blev illamående. Jag sprang ut igen till Gilbert och skrek:

-Vad har hänt med mina händer!? De var helt täckta av små och stora vårtor.

Han smällde igen boken och steg upp.

-Jag vet inte! Det är lite det jag försöker lista ut!

-Är jag förgiftad?

-Jag vet inte sa jag!

Jag märkte att han faktiskt försökte hjälpa. Jag satte mig ner igen på filten och lade huvudet i händerna, men det ångrade jag direkt när jag kom ihåg hur dom såg ut. Jag försökte gå igenom allt jag hade gjort innan jag hade svimmat: Jag satt vid elden, skrattade, blev törstig och gick till brunnen. Brunnen.

-Vattnet, sa jag tyst och ställde mig upp. Gilbert gav mig en frågande blick:

-Va?

-Vattnet, jag blev förgiftad av vattnet!

Han ställde sig också upp och vi sprang till brunnen. Jag försökte att inte röra någonting med mina händer. Jag kollade ner i den och insidan var helt täckt av grönt slem.

-Fy fan, sa Gilbert och höll för näsan.

-Alltså jag svär, det såg eller luktade inte så här igår kväll.

Det var först då jag märkte någonting som flöt på ytan. Jag kisade med ögonen. Hunden. Jag stelnade till. Jag blev kritvit i ansiktet, det märkte tydligen Gilbert.

-Va? Vad är det?

Han kollade ner i brunnen och såg. Vi såg på varann och sprang för livet.

Det var först nu jag märkte att Edgar och Cassandra var borta. Gilbert hade sagt att de skulle gå in och sova medans han satt uppe och vakade bredvid mig.

Vi sprang in i stugan men varken Edgar eller Cassandra var där. Det börjar på riktigt bli läskigt.

-Var är de?

-Ingen aning, men vi måste bort härifrån, sa Gilbert. Han började stoppa in sina saker i väskan, och jag gjorde likadant. När hade det stuckit iväg? Alla deras saker var ju borta?

När vi kom tillbaka till busstationen så satt Cassandra och Edgar på bänken. De skrattade och märkte inte ens kom fram till dem.

-När stack ni iväg? frågade Gilbert.

-Varifrån? frågade Cassandra och fattade ingenting.

-Från stugan menar jag, hur tog ni bussen? han blev irriterad, rynkade på ögonbrynen och lade armarna i kors.

-Men alltså vad fan talar du om?! Vi har varit här hela tiden, vi väntade ju på er!

Jag tittade på honom och fattade ingenting. De var ju där med oss på stugan?

Edgar gick ner från trappan och tog sin väska, klev på bussen och sa:

-Nå nu när alla äntligen är här kan vi ju fara.

-Nää, jag tror jag cyklar hem nu istället…jag är ganska trött, sa jag osäkert. Jag tog cykeln och började cykla, regnet öste ner och träden böjde sig för vinden. Vattnet forsade på gatorna och inte en endaste själ syntes. Lite kvar, tänkte jag medans håret klistrade sig fast i ansiktet medans jag kisade för att kunna se vart jag cyklade.

Gilbert stod färdigt med sin cykel under taket. Jag slirade in bredvid honom och tog av mig hjälmen.

-Har de andra kommit än? frågade jag.

-Nä inte ännu…

Efter att Cassandra och Edgar hade kommit gav vi oss av. Vi skrattade och skämtade som vanligt. Stugan såg fallfärdig ut på utsidan, men den hade iallafall kylskåp inne.

Kylskåp. Mat.

-Hallå, är det nån som har med mat? frågade jag. Jag såg hur alla skakade på sina huvuden.

Fint. Mitt ute i ingenstans och ingen täckning.

-Men vad ska vi då äta? frågade Cassandra.

Vi fick alla vårt svar när vi såg en hund komma springa in under stugan. Den var det enda vi hade, hunden.

-Jag antar att vi får grilla den, sa Gilbert.

Vänpunkt av Edith Holmberg

Det är äntligen morgonen den dagen jag skall få gå till skolan för första gången i mitt liv. Jag har väntat i åtta år att själv få gå till skolan, nu är jag äntligen frisk, och det är dags för åttan och min första riktiga skoldag någonsin.

Jag har vaknat tidigt, jag vet inte varför, men jag skyndar mig att se till mina alla underliga skogsdjur som jag har inomhus och äta morgonmål.

Sedan bestämmer jag mig för att gå tidigt iväg till skolan, mamma och pappa har inte ens vaknat innan jag gått ut ur ytterdörren. Jag cyklar iväg, det är väldigt tyst och mörkt. När jag kommer fram till skolan ser jag inte en enda människa. Jag testar gungorna, de knarrar och gnisslar. Jag klättrar till det högsta stället på den ruttna klätterställningen. Jag sitter där och bara lyssnar. Jag hör bilar på långt håll och det höga, jobbiga blåsande av lövblåsarna och inte så mycket mer. Mitt i allt hör jag en till sak, det låter som en röst, som inte säger ord, den pratar inte, den mera skriker, det låter som om den skulle försöka ropa efter hjälp, de kan inte eller använder inte ord. Ljudet är långt borta, tror jag.

Mera hinner jag inte tänka innan jag hoppar till igen, den här gången är det en människa som dykt upp på skolgården utan att jag har märkt det, hen knyckte mig genom att säga “oj, du var tidig”. Hen rasslar med sina nycklar och låser upp dörren och går in i den gråa, stora, stenskolan. Jag glömde att fråga vad klockan är inser jag när det är för sent. Det måste ha varit en lärare. Det kan inte ha hunnit gå många minuter innan nästa lärare kommer och går in, hon också. Strax därefter hör jag det underliga ljudet igen, det känns som att det vill ha hjälp, det är obehagligt, jag vill inte höra det mer. Som tur kommer det hela tiden allt fler och fler både lärare och elever. Den just rätt så tomma och mörka skolgården fylls på en kort tid med hundratals människor. Det är ju första skoldagen för alla efter sommaren, men jag tror jag är den enda som aldrig har haft en riktig skoldag förut.

Alla går in, då går jag också in tänker jag, det finns minst hundra olika dofter här inne är min första tanke, men mest luktar det ändå parfym och grodkiss. Usch, vad det luktar tänker jag innan jag inser att det måste vara min groda Gonnar som kissat på min skjorta på natten, nej! men nu hinner jag inte tänka på det för alla tar av sig skorna och rocken och hänger de på en knagg, jag gör exakt likadant, alla går med en kompis till sin klass, det gör jag inte, jag vet varken vart jag skall gå eller så har jag en kompis. Vad skall jag göra? Just då kommer den snällaste människan i världen och räddar mig. Eller så känns det iallafall.

-Hej, är det du som är Sabina? undrar hon.

-Hej, jo det är jag som är Sabina

-Kiva, jag heter Sylvia och vi kommer gå i samma klass, vi ska hitåt, säger hon och börjar gå mot ett håll i korridoren, och jag följer med.

-Hur visste du att jag heter Sabina?

-Jag visste att det skulle komma en ny som hette Sabina och som inte gått i den här skolan förut, och jag tyckte att du såg lite förvirrad ut, så jag antog att det var du. Jag har lust att berätta sanningen om att jag aldrig har gått i skola förr, men känner att jag inte riktigt ännu kan lita på henne. Nu går vi in i ett rum, vilket jag antar att är klassrummet fast det inte ser ut som jag tänkt mig, stora fönster, många små bord med stolar, en stor tavla och inte så mycket mer, ganska trist.

-Du sitter på andra raden längst till vänster och jag sitter bredvid dig, vad kul! Tänker jag Vi sätter oss, och just då vimlar det in barn, ja, elever då antar jag, dom knuffar och skriker, vad vimsiga de är. Och till sist en vuxen, alltså en lärare. Läraren ser konstigt nog ganska trött och förvirrad ut med tanke på att han kommer direkt från sommarlov, han presenterar sig som Torsten frågar om vi har sett eller hört något av hans dotter Bianca, eftersom hon inte har setts till på en vecka ungefär. Ingen säger något, och jag har inte ens en aning om vem det är.

På lektionen presenterar vi oss för varandra och lär känna varandra lite bättre.

När det ringer ut till rast frågar Sylvia om jag kan hålla en hemlighet, jag förstår inte vad det skulle vara för ett problem, så jag svarar att jag kan och sen går vi iväg. Vi går åt ett annat håll än var skolgården ligger och de andra står, vi går till en gles skog med marken täckt av löv. När vi har gått cirka hundra meter kommer vi fram till en glänta där de står tre pojkar och två flickor. “Skall vi ser hu hon mår?” frågar en av pojkarna som visar sig heta Fridolf. Alla nickar och Fridolf hukar sig ner till ett runt trälock som tydligen är en lucka till en källare. Då hör jag det otäcka ljudet igen, det är härifrån det kommer. Dit ner klättrar alla i tur och ordning, jag sist. Jag skakar när jag klättrar ner, jag är rädd. Det är helt beckmörkt där vi står, vad är det vi väntar på tänker jag i samma sekund som det tänds en lampa och jag möter en ljus flickas blick, jag skriker av rädsla. Flickan är fastbunden i en stol med förtejpad mun. Någon sätter handen för min mun, jag tror det är Sylvia. Jag har tusen tankar i mitt huvud, men mest ilska, hur kan någon ens vara så fräck att den har låst in någon i en källare? Jag springer ut och vet inte vad jag skall göra, men inte vara där och stödja de där onda människorna medans den där stackars flickan bara sitter där och plågas.

När skoldagen är slut går jag inte hem, jag stannar kvar på skolan och väntar tills alla lampor i högstadiet är släckta, sen smyger jag till brunnen, öppnar locket och klättrar ner. Jag viskar.

-Är du här? Jag skall släppa dig fri. Till svar får jag det där samma ljudet. När mina ögon har vant sig ser jag henne jag går fram till henne, tar bort tejpet från munnen och gör henne fri från repen hon sitter inbunden i. Hon kramar mig och jag känner en känsla jag aldrig känt. Jag blir varm i hela kroppen, mina kinder hettar och jag ler. När vi släppt taget om varandra klättrar vi upp för repstegen och sätter oss på gungorna. -Vilka idioter de där är, jag trodde att Sylvia skulle bli en bra vän, men usch, aldrig. -Tack för att du frigjorde mig, jag heter Bianca och är en pojke. En pojke? Tänker jag, men säger inget, för jag förstår att han har det jobbigt

-Jag heter sabina och har haft hemskola hela mitt liv. För nu kunde jag säga det, och när jag sa det lät det inte så konstigt, oberoende vad Bianca har gjort för att hamna i brunnen så är han en äkta vän, en äkta pojkvän.