Fruktbarhetens förtryck

ASTRA ♡ ÅRHUNDRADETS BOKKLUBB

Tidskriften Astra har i samarbete med Århundradets Bokklubb organiserat ett samtal kring Astras 100-års jubileumsantologi ”Denna framtid är vår” som utkom i år.

Århundradets bokklubb har tagit sig an antologin och bjuder in till en öppen bokcirkel med fokus på Ida Kronholms text ”Fruktbarhetens förtyck”. Hoppa med i diskussionen och ta del av ett öppenhjärtligt samtal om feminism och litteratur med oss!

Bokklubben grundades år 2015 i Helsingfors och har idag fem fasta medlemmar. Är aktiva med regelbundna bokträffar och driver en blogg på ratata.fi parallellt med ett instagramkonto under samma namn. 

---

Åren 1998–2004 gick jag i Vikingaåsens lågstadieskola i Jomala. De första två åren hade vi tillfälligt klassrum i den frivilliga brandkårens hus, eftersom skolbyggnaden måste mögelsaneras. Där samlade vi löv och ritade elefanter för bokstaven E. Jag och mina klasskompisar hade fortfarande mjukisbyxor våra mormödrar sytt, medan tjejerna i 5B hade jeans. Alla på min skola, jag inräknat, trodde att provrörsbefruktning innebar att fostret faktiskt växte fram i ett laboratorium. Så minns jag det i alla fall. En bild av ett sterilt rum med rader av foster i olika utvecklingsstadier i glasbehållare. Provrörsbarn som växer i provrör. Det kändes som ett fantastiskt alternativ, mindre kladd och blod. Förlossningsskador som inkontinens, totala sprickningar och livslånga smärtor visste vi inget om. Ändå: minns lättnaden i att tänka att de kan gro där istället för här.

17 år senare har ingen löst det där med laboratoriebarn. Det känns bara inte modernt, det måste vi väl kunna enas om. Vad är nyfödda människor förutom blod och kött och små, små frisyrer som klistrar sig mot huvudet? Silkeshud och mjukt varmt vatten som när man dyker i en sjö i augusti, fast renare vatten. Kanske som när man dyker i Perhonjoki å, i augusti. De är gjorda av e-moll och Dsus, av kontraparalleller och mannagrynsgröt. Känslan av att sjunga psalmer i Eb-dur och av mjukt skelett. På rent vetenskaplig väg kan det inte vara omöjligt att destillera, blanda, grädda, vänta, skörda, vårda, klä, hjälpa med läxorna, bråka med och trösta. Det måste finnas ett annat sätt. Tänker: en egen avdelning på sjukhusen där man i vattentankar förvarar och föder upp foster. Den eller de som vill ha ett barn står för äggcell och sädesceller och så befruktar man dessa där och om man inte har några fungerande könsceller kan man låna av nån annan eller göra gemensam sak med nån som har. Först måste man ansöka om att få en plats, på så sätt fångar man upp alla blivande föräldrar så de kan få skräddarsytt stöd från myndigheterna från första början. Personerna intervjuas individuellt om motivationen bakom önskan att skaffa barn. Parförhållande är inte nödvändigt, det enda som krävs av föräldrarna är en plan om boende och uppfostringsform. Så kan man komma och besöka sitt lilla foster nu och då på sjukhuset medan det växer till människa. Prata med det. Finnas nära. Och så vidare. Allt genetiskt ingenjörsdravel förbjudet, barn som barn. När ungen är färdigbakad lyfts den ur sin tank och läggs på endera förälderns hud, så kan deras gemensamma liv börja. En fulländad plan. Vid puberteten får varje person frysa ner sina könsceller och sen steriliseras så ingen behöver oroa sig nånsin igen, man kan ligga hur mycket man vill utan risk för extra liv.

Nej det låter inte så bra, det hör jag också.

Under nio månader fick jag inte gå ut, inte längre än ett varv runt kvarteret i alla fall. De sista månaderna lämnade jag inte mitt rum. Inget får hända deras investering som de satsat så mycket på. Jag bär på deras dröm, jag tänker på hur glada de kommer bli. Då går det lättare. Jag vet hur det är att längta efter barn, jag har alltid velat ha ett eget men aldrig hittat någon jag vill leva och faktiskt uppfostra barnet med. Det behövs ju fortfarande, säger kvinnan och ler. Hon stryker sig lätt över den stora magen. Det behövs alltid någon annan, och för den här familjen i Zürich är det jag som är den andra. De behöver mig.

Det som skrämmer mig mest med min mentala bild av hur surrogatmödraskap är organiserat på den globala traffickingmarknaden är att jag förmodligen inte överdriver hur jävligt det är utan missar massor. Huskomplex som liknar hotell och används som fabriker för att vita homosexuella män och vita kvinnor som har råd att köpa någon annan men inte har råd att få bristningar på magen ska kunna få ett biologiskt barn. Ett biologiskt, vitt barn. Hela tiden med valfriheten som chimär och flytväst, varje persons rätt att bestämma över sin egen kropp måste ju innebära att
kvinnor har rätt att hyra ut sina livmödrar. Säger de. Vi är så lyckliga nu, med vårt alldeles egna barn som kommit till genom vårt fantastiska surrogat. Det är en mänsklig rättighet att få se sitt eget barn växa upp, säger de. Det borde vara en mänsklig rättighet att inte behöva tillbringa år efter år på ett surrogatmödrahotell.

Den första gången jag blev gravid var det som ingenting hade hänt. Jag hade gått ner i vikt, kände mig aktiv och på gång, ung och hälsosam, som att jag styrde över min egen kropp för kanske första gången någonsin. Det var bara det att min mens var två dagar sen, den var aldrig två dagar sen. Märkligt lugn var jag, bara lågintensivt orolig på det där sättet som gör en extra medveten om tiden som går. För fyra månader sen demonstrerade vi mot Polens inskränkningar av aborträtten, stod och skrek på Senatstorget och lyssnade på tal och grät stillsamt över den gränslösa orättvisan. Jag hade skrivit ut ett A4-ark med en överkryssad klädgalge på. Nu tänkte jag på celler som delade sig i min livmoder, som en oregelbunden klump som varken ville mig illa eller väl utan som bara bodde där och sa ”var och en med sitt”. Tänkte att det blir lite spännande att göra abort, det blir en bra erfarenhet att ha och bra material att bygga på. Tänkte att det blir helt fruktansvärt. En tisdagsnatt flera år tidigare drömde jag att jag var gravid men fick reda på det först när jag var i sjunde månaden. Från en dag till en annan fick jag en sån där spänd och buktande mage. Första känslan var panik, för jag hade blivit vansinnigt full minst nio kvällar och salongsberusad lika många gånger under den här perioden. Hur sönder kunde fostret vara nu då i så fall. Hur perforerat av champagnebubblor, hur oljigt av likör 43, egentligen måste vodkan ha dödat det. Hur sjukt var det att jag sugit av min kompis i en hyttkorridor medan någon annans barn, ja och mitt barn, bodde i mig. Den här paniken. Men samtidigt minns jag känslan av att vara svullen och uppfylld av en viktig grej, att ha precious cargo, bära nåt som spelar roll istället för det vanliga: väskor, kassar, dator, kappsäck. Det var som att jag var viktig och utvald, bla bla. Sen vaknade jag.

På min cykels trettionde dag gick jag och tränade för att få blodet att komma, sprang så långt jag orkade på löpbandet. Det var inte särskilt långt, men lungorna började knipa och halsen smakade blod av djupa andetag. Inget kom ännu. På kvällen, fast jag inte var kåt över huvud taget, fick jag mig själv att komma hårt och mycket så mitt täcke blev blött trots handduken jag vikt fyra gånger under mig. Inget. Samma iver som när jag var tolv år och inte ännu fått min första mens och längtade så att det värkte i min kropp. Jag skrev mens mens mens mens mens i min dagbok med femhundra utropstecken och tänkte på hur jag skulle få blöda och använda tampong under min i syslöjden nysydda ljusturkosa kjol när det blev sommar. Tanken pirrade i mig som tanken på födelsedagspresenter. Nu var varje par torra rena underkläder ett hån och en påminnelse om den bleka rödhåriga pappan som aldrig skulle behöva bära något annat än de tatueringar han valt själv.

Om man är väldigt intresserad av att bära barn, att experimentera med sin kropp, så kan man väl få göra det. Blanda bara inte in mig i ert specialintresse. Karlar tack och hej, ska tydligen Liv Ullmann ha sagt hela tiden. Det har jag läst i Linn Ullmanns bok De oroliga. Den är jättebra. Ingmar Bergman hade ett specialintresse för att ha sex med väldigt vackra skådespelerskor, och tydligen inte för att använda skydd. Han fick nio barn som han i varierande utsträckning struntade i. Han gjorde film istället. 1957 skrev och filmade han både Smultronstället och Sjunde inseglet, han skrev ännu en film och regisserade tre föreställningar för teatern. Det vill jag också göra. Liv Ullmann födde Linn Ullmann 1965. Hon gjorde massa annat vid sidan av, med sitt konstnärsskap. Men hon bar och födde ju också Linn. Bar på fragil last i form av den stora regissörens kärleksbarn. Sånt tar tid. Grejen är att en ung Ingmar Bergman hade varit exakt den typ jag skulle ha ett väldigt destruktivt otillgängligt sexuellt förhållande med. Han: lång, intelligent, konstnärligt briljant, ser lite weird ut. Jag hade greppat hans axlar med febriga händer, hade velat ha sex med honom på tågvinden ovanför Dramatens stora scen, hade diat hans kuk, ja okej sorry äckligt sagt.

Men det hade jag. Precis som de alla gjorde, alla de här kvinnorna evigt vackrare än jag, Else, Ellen, Gun, Harriet, Bibi, Liv, Käbi, Ingrid, vilka andra? Jag vet inte, ville de verkligen bära alla barnen efter honom? Det kanske de ville, de kanske var lika intresserade av att föda hans gener som att omsluta hans kuk, det vet jag naturligtvis ingenting om. Om alla dessa otroligt vackra och framgångsrika skådespelarna brinnande gärna vill föda barn så står det dem naturligtvis fritt att göra det. Menar bara, blanda inte in mig i det där. Jag måste få styra över min egen fritid, och mitt intresse är att ha oskyddat sex med män. Känns inte helt okej att vi som gillar att ha oskyddat sex med män är så förbisedda i dagens samhälle. Om jag hade mött Ingmar när jag var mellan tjugo och femtio och han varit mellan tjugo och femtio hade jag haft uteslutande oskyddat sex med honom.

Det känns inte modernt, det här sättet att alstra barn. Det känns inte rimligt att det är så lätt att bli gravid. Det är inte rimligt att det ska gå till så här. Jag förstår att det går till så här. Men det måste kunna bli ändring. (Har alltid undrat vad som finns i magen om man inte har livmoder. Vad fyllde upp Ingmar Bergmans nedre mage, är det kött eller geni kanske, vi lärde oss aldrig det. Jag minns när vi hade människans biologi i femte klass, men tycker att magarna på bilderna alltid fylldes upp till brädden av lever och tarmar och njurar, minns ingen livmoder i plast som man kunde plocka ur kroppsmodellen som stod på bokhyllan. Är det därför killar har så platta magar, för att de har ett paket mindre innanför huden? Om jag sätter tummen i naveln och känner på magen med de andra fingrarna känns det som att jag hittar en boll på vänster sida som skulle kunna vara en äggstock, men det kunde också vara bara kött eller cancer, vi lärde oss aldrig det där. Jag vill också få plats med geni under naveln istället för ägg.) Jag har ändå inte varit särskilt orolig. Chansat med flit ibland, av nödtvång chansat ibland, gett efter för tjat, tagit dagen efter-piller, räknat dagar med männen inne i mig och avgjort om de får stanna där eller om de måste bort. Första gången nån kom inuti mig var det jag som styrde att det blev så. Martin hade den kvällen kommit på min mage, sen på min rygg, och nu ville jag se hur det var att känna det ske i mig. Jag skulle ju ändå bli tvungen att ta ett dagen efter-piller, vi hade haft så mycket sex och noll kondomer redan. Så när han var på väg att dra sig ur mig höll jag honom kvar. Ja, det är som en drog. Det är så det är. Att ha fått honom dit och vara i hans famn med mina händer om hans sidor och hans händer som aldrig var stilla utan smekte min rygg, midja, höfter, axlar, och hans spända kropp och spända ansikte och så det otroliga i att känna någon annans kropp röra sig inuti min kropp fast resten av oss är helt stilla. Det är ju något alldeles. Tänker att det är samma kick som de här som är intresserade av att bära barn får när någon sparkar i deras mage. Det är bara det att jag hellre känner en vuxen persons kuk än en vuxen persons avkomma röra sig i mig. Kommer för evigt söka den jungfrusilen.

Min första älskare var smal och tung, beständig och formbar, benhård och överrörlig. Min andra älskare var lång och tjock, skallig och påhittig, gammal och genial. Min tredje älskare var proportionerlig och kroknäst och varmhänt. Han som gjorde mig gravid var en helt annan, så ung och mjuk och blek och vacker, och fullständigt olämplig. Vi hade sex på ett krävande, snabbt och febrigt sätt, fulla förstås, och jag räknade inte efter. Vi hade haft kåt stämning i tre år.
Han: Nu har vi ingen kondom. Hon: Nej, skit samma.
Han: Ska jag försöka hitta en? Hon: Äh men gud det är nog lugnt. Han: Är det helt säkert?
Hon: Ja har jag sagt, jag ska ha mens snart.
Monica i Friends avsnitt 1 säsong 8: How stupid does a girl have to be to get herself pregnant in this day and age?

I mitt tak finns en spricka som går längs med långsidan av väggen. En lite bredare, lång stjälk, och så små förgreningar åt alla håll. Jag brukar ligga och se på den när jag vill sova, för ibland följer den då med in i drömmen och blir till murgröna eller någon annan klängväxt som strävsamt arbetar sig uppåt och utåt. Så kan jag åka med den genom fönstret och gå ut tillsammans med bladen. Fönstret sitter på åttonde våningen, 30 meter ner går en gata med nummer 23. Väl nere kan jag värma fötterna på solhet betong, köpa ananasspiraler på pinne, kan promenera planlöst och stanna varje gång en sidogata ser ut som en teaterscen med orimligt många mopeder på orimligt liten yta. Har jag tur står det en kroknäst man med breda handleder på ett hörn, och tittar upp på mig med öppet ansikte när jag går förbi. Han märker att mitt steg blir hackigt av hans uppmärksamhet, då ler han litet och faller in med min gång samtidigt som han kör händerna i fickorna. Halva grejen är att vi inte rör vid varann, jag håller mina händer längs sidan och om min fruktpinne och han knyter sina i byxorna. Han går lite böjd eftersom han är så mycket längre än jag och vill orientera sig så nära mig som möjligt.
Han: Jag är allergisk mot ananas.
När jag ser upp mot honom möter han inte min blick, utan kisar mot himlen. Solen är bakom molntäcket, men man kan se var den står ändå.
Hon: Det är egentligen jag med. Det kliar i halsen och svider lite i kinderna om jag äter mycket av det, men det är så himla gott bara.
Han: Jag har inte ätit det sen jag var typ fem år. Får jag smaka lite?
Jag sträcker fram min ananasspiral mot hans ansikte och han tar en tugga längst ut. Händerna är fortfarande i fickorna så han sträcker bara på nacken för att nå fram. Jag inbillar mig att nästa tugga smakar av hans salta mun.
Han: Fy fan vad gott.
I drömmen är det oftast vårmorgon när jag svingar mig ut på sprickan i taket, i april är det i allmänhet 25-30 grader nere på gatan i New Delhi och luften är mjuk mot min höggravida kropp när jag vaggar fram. Det får väl anses vara ett plus med hela den här surrogatbusinessen, att kroppen känns så mycket rakt igenom. Jag bär mig själv och mitt barn i både mage, hjärta, knän, armbågar, hud, muskler. Det är lätt att tänka att personligheten sitter på insidan av bröstet eller bakom ögonen, men med det här livet inuti känns det så tydligt att den lika mycket sitter i fingrarna eller vaderna, barnet växer samtidigt i alla delar. Förlåt, det är naturligtvis inte mitt barn. Det är deras barn.
Han: Vad fin du är.
Jag är mån om att inte titta på honom, inte ge något tecken på att jag hört vad han sa. Hans leende hörs hela vägen över trottoaren. Sen muras gatan igen till en återvändsgränd. Luften är fortfarande mjuk, hans hand är mjuk mot min rygg. Min mage är spänd, sprickfärdig men ger ändå vika för den unga mannens höfter när jag kysser honom. Axlar och tegelvägg, ungefär
samma sak. Jag har aldrig förstått hur man har kuk-i-fitta-sex ansikte mot ansikte medan man står upp, så varje gång är det detta som avslöjar allt och jag vaknar. Det är inte ett otrevligt rum jag har, kanske lite litet men jag behöver ju inte så stort. Särskilt som jag sedan femte månaden bara kan sova på sidan.

Kvinnor är inte laboratorier. Laboratorier är laboratorier. Barn är inte varor. Varor är varor. Pengar har inte rätt till barnen eller till livmödrarna eller till kvinnorna. Män har inte rätt till kvinnokroppar, vita eller rika män har inte rätt till bruna eller fattiga kvinnokroppar för att avla vita barn på distans.

Min mens blev fyra dagar sen, och mina bröst hade inte börjat ömma eller styvna sådär som de gör veckan innan jag ska börja blöda. I samma rum som min bror föddes fanns en kvinna som intevetat om att hon var gravid förrän dagarna värkarna kom. Hennes son föddes samma d ag som min bror, och hennes dotter föddes samma år som jag. Hemma hos dem var det alltid städat på ett annat sätt än hos oss, mamman verkade glad och lite olycklig och jag minns att jag tyckte hon var så väldigt vacker. Tänk om jag också skulle få en sån gömd graviditet, eller vad kan termen vara. Denied pregnancy. Som i min dröm men två månader längre in i processen. Tänk om det är så nu, om mensen kommer men det ändå växer i mig? I så fall skulle jag vara på jobb när det händer, på inspelningsplats en tolvtimmarsdag, står ute och det är sen september och lite varmt men samtidigt askallt så jag drar jackan tajtare omkring mig. Om en vecka fyller jag 26. Mitt i en tagning kommer en sammandragning och jag drar efter andan, viker mig dubbel, ljudkillen kollar argt på mig och allt måste göras om. Tagen till sjukhus i Stockholm. En barnmorska per 1000 födande. Föder ensam, i ett land som inte är mitt, utan någon vän och medan fadern till barnet röker gräs i en extremt billig sekelskifteslägenhet i Köpenhamn. En del av mig tänker ändå: vad underbart. Så underligt att det kan vara så. Underbart att bära någon som är min på höften, genast upp i sadeln, på jobb med ett knyte som det är fullständigt säkert att jag har en bättre relation till än alla andra. En exklusivitet i dess tyngd i min famn, det oerhörda i att knytets massa förut inte fanns men nu är till genom mig.

Det måste finnas ett annat sätt. Tänker: alla med sädesceller genomgår en procedur efter fullgången pubertet, då de fryser en mängd sperma. Sen steriliseras de. Varenda en, alltså varje. Osäkerhetsmomentet ”har han valt att göra detta” finns inte, för samtliga världsmedborgare med testiklar har genomgått samma procedur. När sedan vissa med specialintresset att bära barn vill fullfölja sin dröm går de tillsammans med en ägare av frusna sädesceller och blir inseminerade – poff pang hej svejs klart och betalt, vi andra slipper ha med det där att göra. Kan bilda familj ändå, ihop med någon som vill vara gravid.

Allt elände vi kunde slippa. Som internationalister, menar jag. Inga fler osäkra hemmasnickrade aborter. Inga fler ofrivilliga tonårsgraviditeter. Inga fler självmord, barnamord, hedersmord som följd av oönskade graviditeter: SLUT. En extra tröskel för att skaffa barn ger oss en minskad press på folk överlag att skaffa egna biologiska barn, en uppluckring av parförhållandet som enda föräldrakonstellation ger lyckligare, större familjer och Sarah Jessica Parker kan sluta betala andra kvinnor för att föda hennes barn och istället gå ihop i en bred familj där den som föder fram ungen är en annan förälder. Färre födslar ger en möjlighet att lägga större resurser på själva förlossningsvården, det mer vetenskapliga tillvägagångssättet höjer procedurens dignitet och forskningspengar kommer strömma in för att uppnå bästa resultat. Det världsomspännande gemensamma samfund som krävs för att organisera hela baletten kommer innebära internationell solidaritet in i förlossningssalarna och till slut kan alla BB:n inredas som sig bör, nämligen med guld och satin och ljusa fräscha ytor eller kanske behängda mysiga krypin i rött och rosa (man får välja vilket man vill ha och boka det när man planerar sin graviditet). Det serveras alkoholfri champagne och San Pellegrino i alla smaker. Pamplemousse. I takplanet en Michelinrestaurang. Ett BB per stadsdel, plats för 20 födande i varje, personalstyrka på 100 läkare och barnmorskor plus serveringspersonal, städteam, visualister, in house-konstnärer och skådespelare, musiker, programansvariga, dj:er, spapersonal, massörer, hudvårdsspecialister. Smärtfri förlossning. Säker förlossning. Härlig graviditet. Endast önskade graviditeter. Friare familjer. Bättre start i livet. Inga förlossningsskador. Inga surrogathotell. Ingen handel med livmödrar. Bra sex utan panik, varje gång, med varje olämplig äldre kille och varje gammal bekant och varje hemsläp och varje perfekt själsfrände som kommer att glida en ur händerna.

Lyckas jag sova en liten stund längre är lyckan gjord: mindre dag att ha ont under, må illa, stirra upp i taket, stirra ner på magen, en liten stund till med Ingmar Bergman i en gränd när det är varmt ute. Det att känna en mans svettiga hals mot min kind, känna hans leende bakom slutna ögon när jag rör mig över honom och runt honom närmare än jag i andra situationer över huvud taget kan föreställa mig. Lukten av mäns kinder, känslan av deras näsor i mitt öga, den korta distinkta smärtan av att bli dragen i håret, det där ögonblicket i april 2012 när min första älskare under ett par sekunder träffade exakt rätt kombination av att röra sig inuti mig och bita ihop om min hals, minnena är så vibrerande vid liv hur mycket tid som än går. Det är bara inte rättvist att det ska beblandas med familj och livmoder, inte okej att så mycket står på spel, inte okej att äggen väntar på plats från stunden jag föddes ständigt vissa om att en dag kommer jag vara fem dagar över tiden och köpa en stor påse chips för att med frenetiskt tuggande stilla skräcken för vad som kunde vara på gång i kroppen.

På torsdag kväll kom mensen. Det var en en livsavgörande antiklimaktisk upplevelse. Jaha, sa jag, åt min röda halkiga fitta. Sen duschade jag, kokade menskoppen, satte in den, såg ett avsnitt av Sherlock, och alla extra personer jag burit på flyttade ut: barnets haschrökande pappa, Ingmar Bergman, min drömda cellklump, min indiska spegelbild, barnet. Och så var det inte mer med det.

Ida Kronholm